9.0 Riktning

Plåt och band har ofta planhetsfel efter valsning. Produkten kan vara kantlång eller mittlång. Det förekommer även att området mellan kant och mitt är långt, vilket ger kvartsbucklor. Dessutom kan olika typer av krumningar förekomma. Fel som kantlånghet och mittlånghet är vanliga på tunn plåt och tunna band. På grov plåt är kantlånghet och mittlånghet ovanliga, men olika typer av krumning kan förekomma. Riktning används för att minska eller eliminera planhetsfel.

En metod för att rikta är helt enkelt att dra ut plåten något för att få den plan. Detta sker i kallt tillstånd. Vid en sådan sträckriktning minskar plåtens bredd. Sträckriktning har låg produktivitet.

Vid grov plåt sker riktning i press, eftersom kraften blir för stor för sträckriktning och rullriktning. Operatören lär sig erfarenhetsmässigt hur stora pressar som krävs. Ett kort avstånd mellan uppläggen kräver en liten press åt andra hållet. Å andra sidan ökar den kraft som krävs avsevärt, om avståndet mellan uppläggen blir alltför kort. En grov plåt kräver större avstånd mellan uppläggen jämfört med en tunnare plåt. Pressriktning är ett hantverk med låg produktivitet.

Vid riktning i ett rullriktverk sker böjning fram och åter genom att plåten passerar mellan riktverkets rullar. Produktiviteten är hög jämfört med sträckriktning och pressriktning.

Vid böjning kommer ena ytan av plåten att förlängas och den andra ytan att tryckas ihop. Förlängning och hoptryckning sker först med elastisk deformation. Vid ökad böjning kommer området närmast ytan först att deformeras plastiskt. Om böjningen fortsätter sprider sig den plastiska deformationen inåt mot plåtens mitt.

En plåt med hög hållfasthet måste böjas mer än en plåt med lägre hållfasthet för att få lika stor plastisk deformation. Den första böjningen skall vara stor. Ofta anges att 80 % av tvärsnittet bör deformeras plastiskt.

Böjningarna minskar sedan för varje rulle som plåten passerar. Den sista böjningen skall vara så stor så att plåten efter återfjädring blir plan. Ofta används en inställning av riktverket som liknar en kil. Avståndet mellan de tre sista rullarna kan ändras genom att sista rullen ställs separat. Detta görs så att avståndet mellan dem (pressningen) motsvarar plåtens tjocklek, eller så att böjningen ger plan plåt efter återfjädring. De tre sista rullarnas inbördes läge är avgörande för planheten, och finjusteras ofta av operatören.

Plåten är ofta kantlång eller mittlång. Avsikten med de kraftiga böjningarna i början av riktningen är att plåtens korta partier skall sträckas ut, så att alla delar av plåten blir lika långa. När en stor del av tvärsnittet är plasticerat, är kraften som krävs för att förlänga den korta delen av plåten liten.

För att öka förlängningen av de korta delarna av en plåt är moderna rullriktverk försedda med böjning av rullarna. En plåt som är kantlång skall förlängas i mitten. För att åstadkomma detta böjs rullarna så att plåtens väg i mitten blir längre. Vid mittlånghet böjs rullarna så att kanterna förlängs.

Vid rullriktning kan inte bandet krökas till en mindre radie än rullens radie. Förlängningen blir därför mindre vid mindre bandtjocklek och samma rulldiameter. Detta innebär att en viss rulldiameter svarar mot en minsta tjocklek på bandet. Om den minsta tjockleken underskrids kommer bandet inte att plasticeras vid böjningen.

Tunna band är därför svåra att rikta enbart genom böjning, eftersom det är svårt att bygga riktverk med rullar med tillräckligt liten diameter. En tumregel är att bandets tjocklek måste vara större än 0,02 gånger rullens radie. Detta motsvarar 1 % förlängning i bandets yta. För tunnare band används en kombination av sträckning och böjning för att få tillräckligt stor deformation. Detta kallas sträckrullriktning (ibland sträckriktning). Bandet får passera rullar som ger en sträckning. Mellan dessa sitter små rullar som ger en böjning.