1.11.1 Energianvändning vid järnframställningen
Masugnen utvecklades under 1100-talet och medförde att en långt högre produktion av järn än från tidigare blästerbruk möjliggjordes. Under medeltiden och fram till 1800-talets mitt förändrades vare sig masugnarnas konstruktion eller drift nämnvärt. I och med processförbättringar mellan 1850 och 1930, som att använda varm blästerluft, rostad malm och så småningom malmanrikning och sinter förbättrade energianvändningen radikalt. Fortsatta processförändringar; engående sinter, olje- och kolinjektion i formorna samt övergång till 100 % pelletsbeskickning har ytterligare förbättrat bränsleekonomin i masugnarna. Man brukar räkna med att under perioden 1850–2000 sjönk kolförbrukningen med två tredjedelar i svenska masugnar. I Figur 15 visas hur teknikutvecklingen har påverkat bränsleförbrukningen i svenska masugnar.
Övergripande mål med forskning kring masugnsdriften har varit att öka bränsleekonomin och minska koksförbrukningen och därigenom effektivisera processen. Forskningen de senaste åren har inriktats på förbättring av kokskvalitet, beskickningsteknik och ökning av kolinjektionen i formorna. Vart och ett av projekten har inneburit en sänkning av den totala relativa kolförbrukningen med 1–2 %. Bränsleanvändningen, koks och injicerat kolpulver, mätt som kg/ton råjärn, ligger för alla tre masugnar i Sverige bland de lägsta jämfört med de europeiska järnverken under 2000-talet. Detta innebär att de svenska masugnarna är mycket energieffektiva och har lägst koldioxidutsläpp i Europa.
Energiförbrukning/ton råjärn, index år 2000=100
