2.0 Allmän korrosion och galvanisk korrosion

Traditionellt utnyttjas rostfria stål i miljöer där olegerade och obehandlade stål angrips av korrosion. Kolstål angrips av allmän korrosion i så milda miljöer som rent vatten. Allmän korrosion innebär att hela den exponerade ytan attackeras, i kolstålsfallet med rödrost som resultat. Motsvarande korrosionsform förekommer även på rostfria stål, men då i mer aggressiva, ofta sura miljöer, där den passiverade ytan inte längre kan upprätthållas och passivskiktet bryts ned över en större yta. Korrosionen har då ett tämligen kontrollerat förlopp och avfrätningen anges ofta som mm/år, och som funktion av temperatur i vissa specifika miljöer. Jernkontorets, numera Outokumpus och Sandviks, korrosionstabeller ger isokorrosionsdiagram, där man kan avläsa den årliga avfrätningen i ett stort antal miljöer.

Allmännkorrosion är en förhållandevis kontrollerad process men överraskningar kan ske när korrosionen accelereras av faktorer som föroreningar och flödeshastigheter. Yttre galvaniska effekter kan ge elektriska strömmar, som medför att korrosionsförlopp accelereras eller till och med innebär att materialet korroderar i en miljö där det normalt sett är helt resistent mot korrosion. Yttre galvaniska effekter kan vara läckströmmar eller helt enkelt att ett ädlare material (på den ädla sidan i den galvaniska spänningsserien) står i kontakt med stålet i en korrosiv miljö.

Den galvaniska spänningsserien ger en indikation på hur olika material uppträder i olika miljöer, en klassisk sådan i bilden är saltvatten. Potentialen ges i förhållande till en standardelektrod (här vätgaselektroden, SHE), men det är främst relationen mellan metallerna och inte absolutvärden, som är avgörande för materialets uppträdande.