Mässing är en legeringsfamilj som främst består av koppar och zink. Beroende på vad mässingen ska användas till så varierar man halten zink från 5 till 40%. Små mängder legeringselement kan också tillsättas för att förbättra specifika egenskaper. Bly kan, till exempel, tillsättas för att förbättra bearbetbarheten, aluminium används för att öka korrosionsbeständigheten medan mangan, järn, tenn och aluminium vanligtvis tillsättes för att förbättra hållfastheten i materialet.
Att minska människors påverkan på miljön har, under de senaste åren, blivit viktigare än någonsin, och många länder önskar lyfta fram detta. Återvinning av material och materials påverkan på miljön och människors hälsa, är därför två avgörande aspekter när det gäller hållbarhet. Det är därför stort fokus på dessa aspekter vid utveckling av nya material och produkt.
Inom mässingsindustrin har det på senare år skett en global utveckling av tekniker för återvinning. Detta för att maximera mängden återvunnet skrot från produkter och från tillverkningsprocesserna. Idag används ca 80% återvunnet skrot i tillverkningen av nya mässingsprodukter, vilket bidrar till att både göra produktionen mer ekonomiskt lönsam och mer miljövänlig. Mässing är därför ansedd som en av de mest återvinningsbara legeringar och följaktligen en av de mest hållbara.
När mässing kommer i kontakt med den omgivningen kan det finnas risk att ämnen frigörs som kan ge negativa effekter på miljö, människor och organismer. För mässing handlar det främst om legeringsämnet bly. EU har därför fastställda direktiv för att kontrollera utsläpp av dessa ämnen. Mässing används i produkter som är i kontakt med vatten, och utsläpp av skadliga ämnen bör övervakas och hållas under den högsta acceptabla gränsen som fastställs i de nationella direktiven. Alla nyutvecklade produkter bör testas innan de kommersialiseras för att säkerställa deras pålitlighet.
