Innehållsförteckning

    2.4.1 Mätvariabler

    Ultraljudprovning kan utföras genom att mäta olika variabler som:

    • resonansfrekvenser
    • löptid
    • intensiteten på ultraljudvågen
    • både löptid och och intensitet (ljudtryck).

    2.4.2 Provningstekniker

    Pulseko, som är den utan jämförelse mest använda tekniken, bygger på principen att en kort ljudpuls utbreder sig i provmaterialet. Denna puls reflekteras av förekommande diskontinuiteter eller täthetsskillnader i de material, som provas.

    När den reflekterade pulsen återvänder till sökaren som en mekanisk ljudvåg, omvandlas den av den piezoelektriska kristallen till en elektrisk spänning, som sedan kan behandlas på olika sätt av mätelektroniken. Ett vanligt sätt är att visa spänningsutslaget som en amplitud på en bildskärm, där höjden på amplituden indikerar storleken på den reflekterade energin och avståndet på tidsaxeln ger upplysning om reflektorns placering i provmaterialet.

    Eftersom inte endast fel ger upphov till ekon utan även provföremålets begränsningsytor och ibland även angränsande föremål, speciellt vid immersionsprovning (där både provobjektet och sökare är helt eller delvis nedsänkta i vatten), är det nödvändigt, att man lär sig att tolka den erhållna bilden.

    Transmissionsteknik används i huvudsak för att prova plåt eller andra platta konstruktioner av till exempel kompositmaterial, vilka har relativt stora dimensioner i relation till storleken på sökaren. Man provar då med en sändarsökare på ena sidan och en mottagarsökare på den andra och mäter intensiteten på ultraljudet, som passerar genom provobjektet.

    Den ljudintensitet som erhålls, jämförs sedan med den, som passerar genom en referensstandard gjord av samma material. Vad man i första hand indikerar med denna teknik är till exempel dålig bindning mellan olika skikt, lamineringar och sprickor, som ligger vinkelrätt mot ljudriktningen.

    Eftersom man här mäter energiförluster vid ljudgenomgång är det ytterst viktigt, att man har en god och jämn koppling mellan sökare och provobjekt. Därför lämpar sig tekniken bäst för immersion- eller vattenstråleprovning. Vid den senare tekniken överförs ljudet via en vattenpelare, som sprutas från sökarna och mot provobjektet.

    2.4.3 Presentation

    A-Bildpresentation av ultraljudprovning är den vanligast förekommande presentationsformen och finns på de flesta ultraljudinstrument i form av en bildskärm. Vad som presenteras är en avbildning av amplitud och löptid, där det på den horisontella linjen på bildskärmen indikeras den tid det tar för ljudet att gå från sökaren till reflektorn (till exempel en defekt eller provobjektets bakre begränsningsyta) och tillbaka, medan höjden på den vertikala amplituden representerar mängden reflekterad energi.

    A-Bildpresentationen är inte begränsad till användande för feldetektering och karakterisering av defekter. Den kan också användas för tjockleksmätning, mätning av ljudhastighet och ljuddämpning i material.

    B-Bildpresentationen är en avbildning av tid och avstånd, där den lodräta axeln representerar löptiden, och den horisontella representerar sökarens placering på provobjektets yta.

    B-Bildpresentationen kan liknas vid en tvärsnittsbild av provobjektet, där både fram- och baksida av provobjektet visas i profil. Indikationer från reflekterande ytor inuti provobjektet kan också ses både vad beträffar läge och djup.

    B-Bildpresentationen används oftare inom sjukvården än inom industrin.

    C-Bildpresentationen visar provobjektet uppifrån, där ekon från interna reflektorer (till exempel defekter) visas som avbrott i ett linjeraster. C-Bildpresentationen används oftast i samband med mekaniserad och automatiserad provning, där sökarens rörelser är förutbestämda och väl definierade, ju tätare avsökning desto bättre upplösning på presentationen.

    Vid denna form av presentation fås ingen direkt information beträffande defekternas djup under ytan.