8.2 Formflaskor

Flaskans olika delar hålls inbördes i rätt läge i förhållande till varandra genom styrningar bestående av dubbar och bussningar. För stagning av flaskan och för att hålla formmassan på plats förses större flaskor med tvär- och/eller längsgående lister, så kallade steg.

Normalt har formflaskorna fyrkantig form, men vid handformning används även flaskor med andra former. I de fallen försöker man anpassa flaskornas form till gjutgodsets form för att minska mängden formmassa. Exempelvis förekommer runda flaskor vid tillverkning av cylindriskt gjutgods.

Formflaskans storlek bestäms i första hand av storleken och utseendet på den detalj som skall gjutas. Ett tillräckligt utrymme måste finnas mellan modell och flaskvägg, dels för att formmassan ska kunna ges en god packning, dels för att förhindra att flaskväggen överhettas. Det senare leder till att flaskan blir skev och att gjutgodset får dålig dimensionsnoggrannhet. Höjden på överflaskan bestäms av att tjockleken hos formmassaskiktet över gjutstycket ska vara tillräcklig för att förhindra genombrott av smälta. Underflaskan ska vara tillräckligt hög dels för att förhindra att gjutstycket faller igenom före urslagningen, dels för att det varma gjutgodset inte ska skada underliggande formbottnar om sådana används. Vid grövre gods används ibland byggbara flaskor. Skälet till det är främst att företaget då inte behöver binda lika mycket kapital i en stor flaskpark.

De dominerande materialen för formflaskor är gråjärn och stål. Fördelar med gråjärn är materialets låga förlängning, som gör att flaskan inte slår sig, det vill säga att den är formriktig under hela sin livslängd. Fördelarna med stål jämfört med gråjärn är den högre hållfastheten, vilket ger tunnare väggar och därigenom lägre vikt. Segjärn har blivit ett allt vanligare material i formflaskor för mekaniserade och automatiserade formningsanläggningar. Materialets fördelar jämfört med gråjärn är en bättre hållfasthet.

De egenskaper man önskar hos en formflaska är främst följande:

• Tillfredsställande styvhet mot de krafter som verkar på flaskan under formning och övrig hantering. Vid högtrycksformning, då presstrycket kan uppgå till 200 kPa vid en formflaska med dimensionerna 500 x 450 x 150 mm, kan den totala kraften mot långsidorna uppgå till 40 kN. Trycket mot flaskväggen orsakar en utböjning av denna. När trycket upphör fjädrar flaskväggen tillbaka till stor del. Tillbakafjädringen kan ge svårigheter vid modelldragningen samt försämrad måttnoggrannhet hos gjutgodset.
• Slitstyrka och seghet mot de krafter som verkar på flaskan under formning, urslagning och övrig hantering.
• God beständighet mot korrosion, som inträffar både under lagring och på grund av formmassans fuktinnehåll.
• Lämplig vikt. En lätt flaska är fördelaktig ur hanteringssynpunkt men ofördelaktig ur den synpunkten att den kräver större viktning vid avgjutning. Vid moderna formningsanläggningar görs formflaskorna ofta så grova att viktning helt kan undvikas.
• Måttriktighet – en egenskap som är avhängig de tre första punkterna ovan.

Med hänsyn till måttnoggrannheten hos det färdiga gjutgodset är fullgoda styrningar hos såväl brätt som formflaskor av största betydelse. Exempelvis leder en förskjutning mellan två flaskdelar till partförskjutning.

De faktorer som påverkar noggrannheten i flaskhalvornas läge i förhållande till varandra är:

• Spelet mellan brättdubb och flaskbussning.
• Spelet mellan flaskdubb och flaskbussning.
• Avståndet mellan bussningarna i över- och underflaska.
• Bussningarnas längd.

De två senare faktorerna har aktualitet endast när dubben kan ställa sig snett i bussningen, det vill säga vid så kallad lösdubb. Vid fast dubb, vilket är det normala vid maskinell formning, är den maximala rörelsen mellan flaskhalvorna begränsad av spelet i styrningarna.

Materialet i dubbar och bussningar varierar. Ofta används härdade ståldubbar. Även gjutjärns- och mässingsdubbar används.